Country Boy/Martez

 

Country Boy och Helén Clargården

Country Boy & Helén 1977.

 

När hjärta rimmar på smärta

Några få gånger i livet så träffar man en personlighet som går rakt in i hjärtat på en. De tar plats, får hjärtat att sjunga och att brista, om vartannat.
Jag träffade en av mina livskärlekar när jag var tolv år. Han var lika gammal.
Han hette Country Boy.
Country Boy foto Helén Clargården

Country Boy foto Helén Clargården

Den svarte Morganhingsten Country Boy, eller Martez som han egentligen hette, blev min i slutet av 70-talet och det kom att prägla en stor del av mitt liv. Jag och min familj lever idag på landet och föder upp Morgans på grund av honom. När jag i min avelsverksamhet väljer sto och hingst och planerar för kommande föl, har jag hela tiden Martez i tankarna: Hans underbara temperament, så mjukt och ändå så stort och modigt, och hans kapacitet. Dressyr eller hoppning – det jag bad honom om genomförde han.

Han hade så stora och fria rörelser och rörde sig så ledigt och avslappnat att det alltid såg så enkelt ut för honom att göra besvärliga moment. Martez var född i rätt form.

Och den tanken följer mig – när jag idag tittar på mina Morgans i hagarna så är det just det jag vill se igen: Hästar som är födda i rätt form.
Och de ska ha ett sinne som gör att de blir en vän för livet. Mina Morgans ska vara personligheter som likt Martez letar sig in i hjärtat och stannar där.

Den här sidan är tillägnad Country Boy/Martez.
Jag har samlat ett par texter, några bilder och en filmsekvens av honom. Jag hoppas att de på något sätt lyckas förmedla lite av den kärlek jag kände för honom och vilken stor personlighet han var.

Se Country Boy och Helén hoppa nationellt 1978, då båda var 14 år.

 

 

 

När himlen sätter gränserna

av Helén Clargården (publicerad i “Morganhästen i Sverige och Europa” 2004)

Stukad näsa: Hummelbro Mercedes, rätt-upp-stående, framhoppningen Finspång.
Avslitet korsband: Copper Prince, tidshoppning på lerig gräsbana Mjölby.
Käke ur led: Country Boy, oxer, omhoppning Medelsvår Motala.

Country Boy och Helén Clargården

Country Boy och Helén Clargården

Tittar jag mig i spegeln så är flera spår efter ett långt liv på hästryggen och tävlingsbanorna väl synliga. Men den som sig i leken ger får leken tåla, så jag bär mina skador, och vet att de kommer bli fler, men att de förhoppningsvis läker.
Åtminstone så vet jag att en del av dem gör det. För jag har en skada som ännu inte läkt, och efter 24 år gör den fortfarande ont. Men den syns inte.

Brustet hjärta: Country Boy, tarmvred Flyinge Kungsgård vintern 1980.

Det var dags för en seriös övergång till storhäst tyckte min tränare Hasse Lundbäck. Jag var 13 år och hade några framgångsrika ponnyår på hoppbanorna bakom mig, och en storhäst som fanns på gården skulle slussa över mig till de högre höjderna och framtiden. Så var det tänkt, men det gick väl sådär. Copper var en snäll kuse som gjorde så gott han kunde, men något klipp i sprången fanns inte. Han passade bättre som familjehäst och skogsnuffe.

Mitt liv var hästar, och jag red och tävlade allt som hade potential och personlighet, egna och andras hästar – halvblod, connemara, korsningar och fullblod. Jag red allt som kunde prestera, oavsett bakgrund och blod. Tills den dag Hasse Lundbäck för alltid förändrade mitt liv.
I hans stall fanns Morganhingsten Country Boy. En svart dröm med lång man och flygande svans och med en prestationspotential som vida överträffade hans mankhöjd. Boyen tävlades framgångrikt i hoppning av Hasses bror Lars Lundbäck.
Vi tjejer som hängde i stallet kunde bara drömma om en sådan häst som Country Boy, han var stallets obestridlige kung och han förde sig som en sådan med stora benlyft, schvung i rörelserna och en utstrålning som knockade alla som såg honom. Men trots sin imponerande närvaro var han en sann gentleman som stillsamt och med stor vänlighet tog emot allas beundran.

Country Boy och Helén ClargårdenEn måndagsträning när jag var mitt i passet, öppnades plötsligt ridhusdörrarna och Country Boy leddes in. Den magnifike hingsten dansade in mot mitten och ställde upp sig, och jag fick svårt att koncentrera mig – jag minns det så väl. Boyen var drömmen, och det gick inte att se sig mätt på honom.
– Vill du prova honom? frågade Hasse med ett brett leende på läpparna och jag fattade ingenting. Hasse skämtade alltid om allting, så även detta var säkert ett något svårsmält skämt. En lek med ett känsligt tonårshjärta.
Men nej, Hasse menade allvar. På skälvande ben bytte jag häst och allt blev annorlunda. Vad jag inte visste då var hur totalt annorlunda allt skulle bli, och att den förändringen styr mitt liv, även nu när jag är nyss fyllda 40.

Country Boy och jag blev ett oskiljaktigt par. Jag älskade honom över allt annat, och han gav mig sitt hjärta. Vad jag än bad honom göra så gav han allt: Kunde han inte så försökte han tills det gick. Han tog hand om mig, han stred med mig på tävlingsbanorna och han gav mig sin fulla uppmärksamhet. År senare skulle jag upptäcka att det är ett rasdrag – Morganhästen ger dig alltid allt den har. Inga tveksamheter eller sura miner. 100 procent insats och 100 procent hjärta.

Det finns en anledning till att Morganhästen har vunnit amerikanarnas hjärta: att rasen var remonthäst och stred i inbördeskriget på bägge sidor av fronten, att den frikostigt har fått ge sitt blod till uppbyggnaden av andra raser som tex quartern och att den finns högt i resultatlistorna på alla sorters tävlingar. Sommaren 2004 skickade USA bara Morgans till kör-VM.
Rasens devis är: Morgans do it all!
Det räcker med en häst – oavsett vad du vill göra. Det är dina begränsningar som är hästens begränsningar.

Country Boy och Helén ClargårdenMed Country Boy var det så – han skulle kunnat hoppa mycket högre än de Medelsvåra klasser han och jag tävlade – men jag var ung och behövde mer rutin och träning för de riktigt svåra klasserna. Men målet var satt: Vi skulle gå långt tillsammans och vi skulle upp i klasserna.
När familjen flyttade till Skåne var tränarbytet oundvikligt. Jana Wannius tog över den kontinuerliga träningen, och Country Boy och jag fortsatte att utvecklas tillsammans – målet att åka till EM var inte allt för långt borta.
Jag lärde mig med tiden att stilla Boyens vilda lust att rusa på tävlingsbanorna och han lärde mig att inte frukta något – allt var möjligt. Vi kraschade ett fåtal gånger, men aldrig på grund av Boyens ovilja att hoppa, snarare på grund av mina fasta tro att Boyen klarade allt – även ibland väl snåla vägval mot stora oxrar.
Men vi plockade många rosetter tillsammans, och framtiden kunde bara bli ännu bättre.
Trodde jag. Ett telefonsamtal från stallet en mörk kväll ändrade allt: Country Boy var svårt sjuk.
När jag kom till stallet insåg jag snabbt att det var slut. Min svarta hingst hade ingen gnista kvar, och han hade våldsamt ont. Många var på plats och försökte hjälpa honom, men det räckte inte och någon ambulans var inte att tänka på – slutet kom fort. Country Boy dog i tarmomvridning och en del av mitt hjärta dog med honom.

Jag fortsatte att hoppa och att leta bra hästar, men efter några år tog jag paus från tävlandet. Barn och jobb fick komma först. Hästarna fick tillfälligt stå tillbaka. Men det är förstås en i längden ohållbar ekvation – en gång hästmänniska, alltid hästmänniska. Och har man en gång gett sitt hjärta åt en Morgan – har man för alltid förlorat sitt hjärta till Morgan-hästen.
Idag är min tävlingsgnista tänd igen och jag njuter till fullo av att växla mellan hoppning, skogsridning och reining. Och vad jag än ägnar mig åt under dagarna så är tryggheten och vissheten om att jag har hästmaterial med potential stor – för stallet är fullt av Morgans!

Country Boy och Helén ClargårdenFAKTA Country Boy (SMHF SE 07-64-1131) var hans svenska smeknamn som han fick när han importerades från USA som 1 1/2-åring. Han riktiga namn var Martez (AMHA 15735). Martez hade en klassisk wwf/Midwest stam – Cortez x Marty – med en linjeavel mot Headlight Morgan (Ethan Allen 2nd x Lady Stratton) i botten.

Hans registrerade uppfödare är James P Coulter, men stammen är en ren Elmer Brown-stam: Dubbla linjer till Romanesque (Red Oak x Mariah K) och flera korsningar till Linsley (General Gates x Sunflower Maid). Även stona i Martez stam kommer från Elmer Brown i Kansas. E Brown och Richard Sellman var vid tiden runt förra sekelskiftet de viktigaste uppfödarna av Western Working Morgans och idag anses hästar som stammar därifrån vara en viktig källa till det gamla, sk foundation, Morgan-blodet.

 

Morganhingsten Martez AMHA 15736 alias COUNTRY BOY

av Anne Marie Eriksson (publicerad i Svenska Morganhästföreningens tidning Morganbladet)

Om jag säger Country Boy, är det många av oss som sysslat med hästar under de senaste 30 åren, som spetsar öronen.
Att han dessutom var en Morgan känner nog också många till, samt att han ägdes av den välkände östgöta-profilen Anders Carlsson.
Men vilka linjer Country Boy representerade har tills nu varit väl fördolt.

Efter många års funderingar över hans härstamning och med ett envist sökande i den amerikanska stamboken med nära 140.000 morganhästar, dock utan resultat, hade jag resignerat och bestämt mig för att Country Boy förmodligen inte var någon registrerad morgan.

Men så fick jag en ingivelse och slog Anders Carlsson en signal. Och inom ett par timmar så hade min uppfattning om hur morganrasens historia började i Sverige förändrats i ett slag.

Country Boy, Martez morgan hingst Helén Clargården

Country Boy, eller Martez som var hans registrerade namn. Scan från ett av Heléns gamla kort.

Som så många andra hade Anders länge närt en önskan om att åka till USA för att på närmare håll studera cowboylivet och 1963 blev drömmen verklighet. Tillsammans med en god vän ställde den blott 20-årige östgöten kosan till Woodland och Kalifornien för att under två år arbeta på en amerikansk farm. Innan Anders lämnade Sverige, hade en annan god vän, som redan sett det ”nya landet” i väst, rekommenderat honom att under sin USA-vistelse absolut försöka komma i kontakt med MORGANHÄSTAR, för de var verkligen trevliga! Sagt och gjort, redan ett par dagar efter ankomsten hörde sig Anders för om det fanns några Morgans i närheten. Sedan dröjde det inte länge förrän både Anders och hans kompis köpt varsin Morgan. Eftersom Anders alltid gillat hoppning, kan man ju föreställa sig den förundran det väckte bland cowboysen, när de såg Anders segla över hindren, de som var vana att använda hästarna att driva boskap med.

Under de två USA-år som följde, tävlade Anders hoppning med flera olika Morganhästar, bl a en bror till Country Boy, och när det så blev dags att återvända till Sverige 1965, köpte Anders den då ettårige, mörkfuxige hingsten Martez AMHA 15736 av uppfödaren James P. Coulter i Sacramento.

Fadern Cortez (e El Cortez) går tillbaka till kända Western Working-linjer såsom Romanesque (Red Oak), se förra numret av Morganbladet, och Querido (Bennington – Artemisia). Modern Marty’s far var också e Romanesque och på hennes möderne fanns även flera linjer med Daniel Lambert.

Resan hem till Sverige blev mycket strapatsrik. Anders körde själv sin unghäst de 500 milen från Kalifornien till New York. Därefter följde en stormig 11 dygns båtresa. Under resans gång bestämde Anders sig för att hans unga hingst skulle få heta Country Boy, och så steg den allra första svenskägda Morganhästen iland i Göteborg. Året var 1965 och nu följde en lång rad med innehållsrika år.

Redan som ettåring blev Country Boy inkörd och vid tre reds han in av en god vän till Anders, som bodde i Värmland. Bland de första gångerna han blev riden fick han uppgiften att samtidigt släpa hem en julgran i ett rep efter sig, vilket imponerade förstås.

Som tvååring visade Anders upp Country Boy för hingstpremieringsnämnden. Omdömet löd: ”Ingen premieringsbar ras! ”. Förmodligen var det ingen i premieringsleden som hade hört talas om USA:s första inhemska hästras och därtill landets ”pride and product”. Någon kommenterade att Morgan, det var en arbetshäst, punkt slut. Kanske ligger den kommentaren bakom flera liknande uttalanden av ”hästexperterna”. ”Sådana hästar kan man ju inte rida på” (p gr av deras goda resning och liggande skuldra).

Färdigvuxen blev Country Boy 164 cm och jämfört med storleken på dåtidens halvblod så skilde han sig inte mycket. Anders hopptävlade honom runt om i Sverige under flera år. Han startade ända upp i Svår klass, men hade sina största framgångar i Medelsvår.

Att Country Boy var en omtyckt hingst, som gick hem i många halvblodsstoägares hjärtan, är hans ca 50-tal avkommor bevis för.

För att inte utsätta sig för ”kriminell” hingsthållning, dvs använda en icke godkänd hingst i avel, löste Anders problemet genom att själv stå som ägare till de ston som Country Boy betäckte. Det är ju som bekant tillåtet att använda en icke godkänd hingst på sina egna ston. Men man kan ju föreställa sig hur det grymtades och morrades bland premieringsförrättare och rasrenhetsivrare.
1975 blev Anders’ halvblodshingst Alpenfürst godkänd, och då såldes Country Boy till Lars Lundbäck, bror till Hans Lundbäck som är far till duktiga hoppryttaren Helena. Som bästa resultat minns Lars att de en och samma helg i Kristinehamn vann två 145 cm hoppningar. Han beskriver Country Boy som en rejält högrest hingst med mycket nacke. Han hade mycket Go och rörde sig med energirika frambensrörelser. Han hoppade alldeles utmärkt och var fantastiskt trevlig att hantera.
1977 då Lars slutat att tävla såldes Country Boy vidare och dog 1980 i tarmvred 16 år gammal.

För ett 10-tal år sedan ingick valacken Kariff, med Country Boy som morfar, i det SM-vinnande dressyrlaget. Kariff exporterades senare till Brasilien.

Jag har själv träffat några ägare till Country Boy-avkommor, och dom har lyriskt berättat om vilka härliga hästar de var och att det fina temperamentet var ett arv från morganrasen.

Att vara pionjär är inte alltid lätt, vilket också Anders fått erfara. Country Boy var ju faktiskt 10 år före de första importerna till Isaksbo. Och kanske är Country Boy den Morgan som har flest avkommor i Sverige (Hanover Super Dan har 47) även om dom ”bara” var korsningar. Och alldeles säkert är han den Morgan som tävlats och synts mest bland andra raser. Vilken ”promoting”!

I ett litet försök att återgälda den positiva bild som Country Boy och Anders Carlsson har gett av Morganrasen, har nu Martez AMHA 15736 alias Country Boy också sent omsider tilldelats ett svenskt registreringsnummer i Svenska Morganhästföreningens Grundstambok, avdelning I: SE 07-64-1131. Och därmed törs vi nog säga att ALLA svenska Morganhästar är registrerade!

Anders har fortfarande en Morganättling, det är svarta Olivia, som är Country Boy’s dotterdotter, och hon är Anders ögonsten.

Country Boy och Helén Clargården