Rashistoria

Morganhorse staty vermont foto Helén Clargården

Bild från UVM i Vermont, foto Helén Clargården.

Det var en gång en häst….

Jo, det är faktiskt sant – berättelsen om hur Morganrasen kom till är en så fantastisk historia att den skulle kunna vara en saga. Och till viss del har Morgan-hästens historia redan blivit en modern amerikansk saga eftersom Walt Disney fascinerades så pass av händelserna att han gjorde en spelfilm om hästen som ligger till grund för rasen – Figure.

Alltså – det var en gång en häst, en häst som hette Figure.

Justin Morgan gravstenBerättelsen börjar 1789 då Figure föddes i Vermont, USA. Hans ägare var Justin Morgan, en man som gått till historien för att han födde upp en häst som kom att ligga till grund för en hel hästras, The Morgan Horse.
Bilden av statyn på The UVM Morgan Horse Farm i Vermont, är tagen av Helén Clargården.

Men Justin Morgan var inte bara hästuppfödare, han var även kompositör, musiklärare, barägare och skatteindrivare – med andra ord en man som på många och varierande sätt försökte försörja sin familj i Springfield, Massachusetts, där han var född och uppvuxen.

Efter några besvärliga år, och med en stor skatteskuld hängande över sig, beslöt sig 1788 familjen Morgan för att flytta till den då oberoende republiken Vermont, i ett försök att börja om på nytt.

Med i den stora flytten till Randolph, Vermont följde åtminstone ett sto som Justin Morgan fortfarande hade kvar. Hon hade betäckts i Springfield med True Briton (även kallad Beautiful Bay), en hingst som var vida känd för sin enastående skönhet och utstrålning och sin förmåga att lämna kvalitetshästar. True Briton sades vara “of the best English blood”, och vad det verkligen var för blod har det debatterats och forskats om i många år. Troligtvis är fadern till True Briton en importerad hingst som hette Traveler, och som förmodligen var ett fullblod.

Genom åren har man försökt pussla ihop Figures härstamning, men ingen kan med säkerhet säga vilken, eller vilka, raser som ligger i botten på stammen. Men man har ibland gissat på Welsh Cob och till och med Frieser eftersom Figure och hans söner ibland kallades “The Dutch horses”, men det tror man beror på att True Briton kom från New York, som ju var ett område bebott av invandrade holländare. Att det finns mycket fullblod, och därmed en stor andel arab, i rasen är dock utan tvivel.

Figures mamma var ett sto av “Wildair-breed”. Hon har av John Morgan (släkting till Justin Morgan) år 1846, beskrivits så här: “…en medelstor märr med en kraftig bröstkorg, väldigt ljust brun med en kraftig man och svans och med mycket hovskägg, och hon var en mjuk, behaglig och vacker häst att rida…”. Hennes pappa var Diamond, en son till Church’s Wild-air, efter Delancey’s Wild-air.

Oavsett vad det rann för blod i ådrorna på det lilla bruna hingstfölet som föddes 1789, så kom det att forma en häst som skulle få en stor och långtgående påverkan på den amerikanska historien och som skulle bli grundare av USAs första, idag existerande, hästras.

Legenderna om Figure är idag många, och redan under sin livstid blev han en storhet man talade om; hur stark han var – han kunde dra tyngre lass än någon annan häst, hur snabb han var – han slog alla hästar han ställde upp mot, hur lättfödd han var – tiderna var hårda i det karga Vermont, och en häst som kunde livnära sig på lite hö och en del grässtrån var enormt uppskattad, och hur outtröttlig, genomvänlig och lätthanterlig han var.

Oavsett hur historierna om den lille hingsten har förbättrats genom åren, så kvarstår faktum att han blev en av den tidens mest populära hingstar. Han kallades “The Justin” och hans rykte som en stark nedärvare av sina eftertraktade drag spreds av uppfödare till allt större kretsar.

Morgan mileAtt Figure var snabb och uthållig råder det ingen tvekan om. Några av hans mest berömda avkommor, Black Hawk och hans son den framgångsrike Ethan Allen, användes bland annat i uppbyggnaden av den amerikanska travaren. Och än idag kallas den sträcka i Vermont dit traktens hästmän kom med sina hästar för att tävla mot och försöka besegra Figure, för The Morgan Mile.

Avkommorna efter Figure fick hans drag, den runda, välmusklade och kompakta men ändå ädla kroppen – de hade alla en likhet som var slående, vilket gjorde att man snabbt kunde referera till en typ av häst; grunden för Morganhästen var lagd. Dessutom nedärvde Figure sin lättföddhet, uthållighet, snabbhet och enorma hjärta – vilket gjorde att det var stor efterfrågan på Morgans, och priserna på föl efter Figure steg snabbt.

Figure fick tre söner som kom att dominera hästmarknaden i New England och norra New York: Sherman Morgan, Bulrush Morgan, och Woodbury Morgan samt deras avkommor, var under 1820-talet de mest använda och eftertraktade hästarna för all sorts transportverksamhet – droskor i såväl kommersiell (både den berömda Pony Express och den största diligens-linjen M. O. Walker of Chicago, föredrog Morgans) som privat verksamhet. Skulle man till stan spände man för sin Morgan – som hade arbetat hela dagen på fältet – och man hade ändå en flashig häst att visa upp framför vagnen.
Det var nu man började kalla Morganhästen för “the horses of all work”. Rasen som kunde göra allt, och som aldrig gav upp, aldrig blev trött.

Figure själv såldes ett antal gånger, och flyttades runt till olika stallar där man utannonserade hans tjänster som avelshingst. Många vittnade om hans hårda liv, och det slitsamma jobb han tvingades utföra från morgon till kväll – han arbetade hela sitt liv framför plogen och vagnen, samtidigt som han tävlades, var avelshingst och visades upp i parader. Han dog 1821 av en skada han ådragit sig i hagen då han blivit sparkad av en annan häst. Vid sin död var han känd som “The Justin Morgan Horse”.

När den stora rushen västerut började, sadlade och spände amerikanarna för sina Morgans och gav sig iväg. Det blev början till ett nytt kapitel i Morganhästens historia eftersom den väl framme i Californien visade sig vara en fantastisk ranchhäst. Här uppstod en ny avelsinriktning, där man tog tillvara rasdrag såsom attityden att aldrig ge upp, aldrig vara för fin för ett grovjobb, vara sund och frisk rakt igenom, ha en intelligent blick och insikt om vad som behövdes göras t ex i arbetet med kor. Allt medan den samtidigt var en skönhet att se på.

Än idag finns den här avelsinriktningen kvar, och kallas Western Working. Du kan läsa med om den under blodslinjer.

Alla rasdragen som beskrivits ovan, gjorde att Morganhästen blev den yppersta av hästar att använda i strid. Kavalleriet använde sig mestadels av Morgans, och behovet av den modiga, lättfödda, starka och outtröttliga hästen var så stort att man startade ett avelsprogram för att kunna tillgodose armen med Morgans. Det blev den så kallade U.S. Remount-linjen, vilken användes mycket i uppbyggnaden av t ex ww-linjerna. Här nedan ser du några av populära Remount-hingstarna.

Castor morgan stallion

Castor

Meredith morganhingst

Meredith

Linsley morganhingst

Linsley

Haven morganhingst

Haven

Abbott morgan hingst

Abbott

 

 

 

 

 

Revere morganhingst

Revere

Daniel Webster morganhingst

Daniel Webster

Snowqualmie morganhingst

Snowqualmie

Rockwood morganhingst

Rockwood

 

 

 

 

 

Men alla sina goda egenskaper och sin enorma popularitet hos amerikanarna, till trots, fanns det en sak som Morganhästen inte kunde besegra – den tekniska utvecklingen. När bilen kom förändrade den för alltid hästmarknaden – vagnhästen var på väg att försvinna.

Och när det dagliga behovet av en häst som kunde göra allt, från att dra plogen och finvagnen till att vara rid- och showhäst försvann, började man istället att avla fram specialhästar inom olika områden. Och modet gick mot mer långbenta hästar som var snabbare på kortare distanser; några av de karaktärsdrag man tidigare hade uppskattat hos Morganhästen, att den var relativt liten och lätthanterlig, blev nu omoderna.
Uppfödare med Morganston började att betäcka med hingstar från andra raser för att på så sätt försöka behålla alla de attraktiva Morgan-dragen, men i en förpackning som var snäppet större, och ibland även tunnare.

Under de här åren användes Morganhästen flitigt i avelsarbetet för att ta fram och förbättra andra raser så som t ex Quartern, The American Standardbred, Saddlebred och Tennesse WalkingHorse. Allt medan den renrasiga Morganhästen sakta försvann från marknaden.

I slutet av 1890-talet var det så illa ställt med antalet Morganhästar att man gjorde upprop för att rädda landets första inhemska ras. Redan 1857 hade D.C. Linsley dokumenterat rasen och sammanställt boken “Morgan Horse”, men 1894 kom den 1 000-sidiga första delen av det som skulle bli början till rasregistret: Vol I of the American Morgan Horse Register, av Colonel Joseph Battell.

Flyhawk morgan stallion

Morganhingsten Flyhawk, brunk-linjer.

Joseph Battell deltog i det stora arbetet med att lokalisera och köpa upp rasrena Morgans.
Under den här perioden då man kraftsamlade för att rädda den ursprungliga Morganhästen lades grunden för många av de blodslinjer som idag är så kända och eftertraktade, bland annat Brunk-linjen.
På bilden ser du en av Brunk-linjens mest välkända hingstar – Flyhawk.
Lippitt-familjen är en annan del av Morgan-rasen som bevarats tack vare idealister som velat rädda den ursprungliga Morgan-hästen.

Arbetet med att rädda Morganhästen blev en angelägenhet på högsta nationell nivå, som till slut resulterade i ett kongressbeslut – 1905 bildades The United States Morgan Horse Farm i Weybridge, Vermont, och man gjorde det på den stora egendomen Bread Loaf Stock Farm, som Joseph Battell donerade.

Strax efter bildandet av US Morgan Horse Farm, drog man också igång en förening: 1909 bildades the Morgan Horse Club.

Farmen drevs i statlig regi ända fram till 1951, då man förde över verksamheten till the University of Vermont, vilket än i dag bedriver uppfödning av Morgans, under prefixet UVM – The University of Vermont Morgan Farm.

AMHA, The American Morgan Horse Association, har idag sitt säte i Shelburne, Vermont.

Registret för The American MorganHorse stängdes 1949.

Morganhäststaty uvm vermont foto Helén Clargården

Figure, den första Morganhästen, står staty på UVM i Vermont. Foto Helén Clargården.